Crossdressers, transsexuella och…….

Att somliga män tycker mycket om att klä sig i kvinnokläder eller vice versa när det gäller kvinnor är allmänt känt och relativt accepterat idag. Det är heller inte så många som höjer på ögonbrynen när det gäller könsbyten i dag. Vad som är mindre känt är att det åtminstone finns en kille i världen som verkar en aning förvirrad vad gäller röstregistret. Jag gör antagandet att han inte är ensam. Ni som hört Bee Gees falsettsång eller våra egna bröderna Rongedal vet att det visst är möjligt för män att tänja på röstregistret en hel del. De som lyssnat på Peter Jöback vet också att det för en vuxen man är möjligt att låta som en osäker sjuårig pojke med darrläpp.

Nick Pitera är dock av en helt annan kaliber här snackar vi crossvocalist eller varför inte transsångare.

I klippet nedan märker man förvirringen mer markant.

Cowboy romantik

Nu lyser solen ute som om den verkligen menade det. Drömmar om sommarens äventyr längs vattendrag och uppe på fjällen är den ständiga kulissen i mina tankar. Det är otroligt hur påtaglig längtan till sommaren kan bli.

När jag är på väg med bil till mina fiskeäventyr spelar jag ofta country på bilstereon. Det är viktigt att tänka efter när man bestämmer soundtracket till sitt liv för att komma i rätt stämning. Country är den musikgenre som försätter mig i rätt modus inför vandring och fiske. Ofta stannar låtarna kvar i mina öronen under hela fjällvistelsen och jag gnolar på dem medan jag vandrar eller sitter och spanar över en lovande jokk.

Särskilt denna låt har gjort mig sällskap uppe på fjället många gånger.

Lyssna till texten.

Kanske är ni flera med mig som upptäckt att man kan dela in människor i två läger. De som lyssnar på texterna i låtar och de som inte gör det. Jag tillhör den senare skaran även om jag i många fall gärna skulle vilja tillhöra den första. Det händer ofta att jag försöker, och tro mig jag försöker hårt, att lyssna på en låt och koncentrera mig på texten. Trots mina tappra försök så håller koncentrationen sällan mer än en halvminut.

Det är inte det att texten är ointressant på något sätt, tvärtom, det är bara det att den musikaliska informationen är så mycket mer intressant. Själva musiken är så begärlig att jag inte kan fokusera på annat. Detta gäller till och med hip-hop och rap. Min perceptionsförmåga räcker inte till texten helt enkelt. I led med detta har jag fruktansvärt svårt för att lära mig låttexter utantill. Däremot kan jag oftast spela en låt efter att ha hört den en gång.

Hursomhelst, min oförmåga att memorera eller ens lyssna till låttexter visade sig idag vara ett handikapp när jag läste en bok där författaren refererar till låttexter som man borde kunna eftersom man hört låtarna tusen gånger. Ett helt kapitel blev därmed i det närmaste obegripligt.

Sedan fortsatte nämnde författare med att kåsera över vilken låt han skulle vilja dö till eller rättare sagt ta sitt liv till. Osökt kom jag då att tänka på låten Die Young av Black Sabbath från Heaven and Hell albumet där Ronnie James Dio axlat rollen som lead sångare.

Jag köpte skivan i Salzburg 1996 då jag var på skolresa. Senare samma vecka på väg till Venedig med buss över alperna bad jag vår lärarinna och tillika min klassföreståndare Anneli att be busschauffören spela skivan. Hon uppfyllde min önskan och till vår stora förtjusning gjorde hon en dedikation över bussens ljudsystem där hon tillägnade sina underbara elever nästa låt. Busschauffören var inte blyg när det gällde musikvolymen och kranade på ordentligt. Ut ur högtalarna skrålade just Die Young med Black Sabbath.

Min gamla klassföreståndare tillhör mest troligt den skaran människor som inte lyssnar på låttexter eftersom hon aldrig kommenterade att hon tillägnat oss elever en låt som handlar om att dö ung under en bussresa på slingriga alpvägar. eller också hade hon en fantastisk humor.

När frestelsen blir för stor…

Det händer då och då att man som musiker i allmänhet och musiklärare i synnerhet känner behovet av att få spela musik för sin egen skull. Att vara egennyttig helt enkelt. Det är enligt mig ur det behovet som så kallad fusionjazz är sprungen. Denna genre betecknas allt som oftast som musiker musik och anses av många vara något fult och själlöst. För andra är det den högsta formen av musikaliskt uttryck. Jag hör knappast till någon av grupperna men tycker det är fantastiskt roligt att spela.

Jag är inte ensam om att tycka att det då och då kan vara trevligt att spela lite instrumental “svår” musik. Även mina kollegor på estetiska programmet känner ibland behovet pocka på. Därför tog vi Förra fredagen tillfället i akt att hälsa eleverna trevlig helg genom att framföra denna lilla låt undertecknad Jojje Wadenius.

På gott och ont….

I dagens digitaliserade värld är det lättare än aldrig förr att sprida och dela med sig av allt från foton, filmklipp och musik. Aldrig har utbudet varit större och man kan se på detta fenomen på olika sätt.

En klar fördel kan vara att man i större utsträckning har möjlighet att ta del av till exempel ny musik. Både på laglig och olaglig väg. För min del har det inneburit att jag stiftat bekantskap med flera olika genrer som jag annars knappast skulle ha stött på.

Myntets baksida torde vara att det publiceras en hel del material av mindre god kvalitet och med tveksamt kulturellt värde. I vissa fall är sådana publikationer en bedrövelse medan de i andra fall åtminstone kan ha ett visst humoristiskt värde.

Klicka på länken nedan och lyssna, avgör sedan själv om du kunnat leva utan det elller om det precis gjort din dag.

P.S. om något av mina barn medverkat i detta skulle jag nog köpt en fotboll eller hockeyklubba till ungen istället.

http://www.stacken.kth.se/~vladi/orebros_kommunala_musikskola_2008.mp3

Annorlunda skomode

Jag har under en längre tid funderat över en mystisk företeelse. Då då och kan man runt om i världen och även i vårt eget avlånga land se skor ihopknutna i skosnörena som hänger från el eller telefonledningar och ibland även i träd. Jag har aldrig förstått vad som är meningen med detta påfund och därför var jag idag bara tvungen att göra en sökning på internet för att om möjligt få klarhet.

Det visade sig att det finns en mängd olika förklaringar eller teser kring detta ämne. Somliga hävdar att det började, som så mycket annat, i USA där gängmedlemmar kastade upp skor i ledningar eller träd för att hedra en död gängmedlem. Andra hävdar att det är unga män som just förlorat sin oskuld som hänger sig åt övningen. Vidare finns det de som menar att man gör det för att markera sitt gängrevir. Ytterligare anledningar anses vara att markera ut ställen där knark finns till försäljning.

Oavsett av vilken anledning man gör det så vill jag mena att det åtminstone är ett sätt att göra sig av med gamla skor på. Kanske inte det vettigaste sättet men en aning skojigt i alla fall. Annars kan man alltid lämna in dem till röda korset.

Djävulska bromsar, åskoväder och imaginära björnar.

Sommaren 2005 var en fruktansvärt varm och fin sommar. Flera av sommarnätterna höll tropiska mått med allt vad detta innebär av kladdiga lakan och orolig sömn. Det var den första sommaren som ett par för i och min sambo med allt vad det innebär. Livet lekte!

Midsommaraftonen hade vi spenderat tillsamman med min sambos föräldrar i deras stuga ute i Råneåskärgård. Det handlade fortfarande om att visa vilken exemplarisk svärmorsdröm man är samt att lyckas vinna svärfars gillande. Därför hade jag under midsommaraftonen med liv och lust berättat för svärfar vilka fantastiska fiskeresor man kunde göra till mina hemmavatten i de jämtländska fjällen. Jag hade också dyrt och heligt lovat honom och min sambos bror en resa dit å det snaraste.

Sagt och gjort, en vecka senare var det dags. Min far var underrättad om att vi skulle komma och han hade sett över tältet och förberett för en trevlig vistelse vid en av många trollska skogstjärnar kring fiskåsjället.

Kvällen innan avfärd hade jag en spelning i boden och skulle möta upp med svärfar och svåger hemma hos dem i högsön. Klockan var närmare halv fem på morgonen då jag rullade in på gårdsplanen. Spelningen hade som vanligt dragit ut på tiden och de få timmar jag hade tänkt mig få på soffan i högsön var därmed borta. När jag kommer in i kåken finner jag svärfar väntande vid köksbordet. Förväntningarna var höga och han hade därför inte kunnat sova mycket.

Så bar det av de 50 milen hem till jämtland och mitt föräldrahem. Vid ankomst väntade mor och far med en rejäl gröt frunch innan det var dags för att åter sätta sig i bilen och åka mot fiskåfjället.

När vi slutligen var framme och parkerade bilen var det enligt bilens termometer 29 grader varmt i skuggan. Inget idealiskt vandringsväder med andra ord. När packningen sorterades upp vid bilen insåg vi också att vi bara hade två bärmesar och en ryggsäck att tillgå. Den fjärde ryggsäcken som min svåger skulle lånat av min syster hade i yran glömts bort.

Det var inte fråga om annat än att surra packningen vid de bärhjälpmedel som fanns att tillgå och att sedan turas om med bärandet. Som vanligt hade vi alldeles för mycket med oss men eftersom varenda matbit, fiskeutrustningsdetalj och ölburk ansågs vara oumbärlig var det bara att bita ihop och bära.

Vandringen, som inte är särskilt lång, börjar med en ganska rejäl stigning. Något som kan vara mördande i den rådande temperaturen. Far gick som guide först och jag sist för att hålla koll på att ingen skulle halka efter. I ryggen hade vi ett rejält åskmoln som närmade sig med en rasande hastighet och därför kändes det angeläget att hinna så långt som möjligt innan det skulle komma ikapp oss.

Efter halva stigningen märker jag att min svärfar som varit rökare hela sitt vuxna liv börjar se lite vek ut i benen så jag hojtar därför till min far att nu var det minsann dags för en liten paus. Svärfar ser i det närmaste döende ut och min far erbjuder honom en dextrosol. Svärfar tackar ja och stoppar tabletten i munnen men har inte tillräckligt med saliv att få ner den. Jag erbjuder honom vatten att dricka och när han ska tacka ja står det ett moln av torrt dextrosol-damm ur munnen på honom.

Några minuters gapskratt senare är svärfar på hugget igen och vi fortsätter uppåt. Precis innan vi kommer ut på en långsträckt myr kommer åskovädret över oss och vi får snabbt ta beslut om vad som är säkrast. Stanna inne bland granarna eller fortsätta ut på myren. Pest eller kolera alltså. Vi beslutar oss för att skogen erbjuder mer skydd, ingen av oss var särskilt sugna att befinna oss mitt ute på myren där vi garanterat skulle vara högsta punkten.

När ovädret drabbar oss med full kraft är det med regn, blixt och dunder i samma sekund samt hagel stora som spelkulor. Vi försöker ta skydd så gott vi kan medan vi nu går från överhettade till nedkylda på minuten. Regnvattnet letar sig ner i stövlarna och haglen piskar våra skallar.

När vi inte trodde att det skulle bli värre slår blixten ner inte mer än ett femtiotal meter ifrån oss. Den som befunnit sig i närheten av ett blixtnedslag vet vad det handlar om. Luften verkar försvinna och det känns som om man befinner sig i ett vakuum.

Vid det här laget började jag känna att det var ett misstag att dra med svärfar och svåger på en sådan formidabel vansinnesexpedition. Jag var säker på att de misstänkte att jag försökte ta livet av dem.

Ovädret drog iväg lika snabbt som det kom men lämnade oss huttrande och något uppskakade. Värmen infann sig dock så snart stövlarna var tömda och vattnet vridits ur skjortorna. Resten av vandringen avlöpte någorlunda smärtfritt.

Väl framme åkte tältkåtan raskt upp och vi tog snart plats i den för en stunds vila. Ett nytt regn, varsammare denna gång, trummade redan mot tältduken och vi fann för gott att ladda batterierna inför kvällens fiske. Medan vi väntade avnjöt vi några öl, pratade strunt och torkade vattenskadade mobiltelefoner och kameror.

På grund av det otroligt varma vädret fick vi tyvärr inte bekanta oss med så många öringar även om min far som vanligt smet ur tältet innan någon av oss andra vaknat och fångade två otroligt vackra exemplar. Dessa fick senare bli vår middag och smakade ofantligt gott.

Även om vädret tillintetgjorde fisket så blev vistelsen inte mindre angenäm. Att bada i en helt spegelblank skogstjärn i fjällnära miljö är en andlig upplevelse och vederkvicker såväl kropp som själ. De djävulska bromsarna var det enda smolket i bägaren och tyvärr var de minst sagt legio. Min svåger fick bittert erfara att bromsarna av någon anledning dras till svarta kläder. Så fort solen sänkte sig lämnade även bromsarna oss ifred och vi kunde njuta i lugn och ro.

Inför kvällen flyttade vi tältet till en mindre pöl för att se om öringarna var alertare där. Tältplatsen var åtminstone bättre och innan vi satte igång med fiskebestyren åt vi en mycket god fiskmiddag. Till vår glädje var öringarna på hugget denna kväll om än storleken inte var den största. Vi bjöds på ett härligt fiske inte minst jag själv som med mitt flugspö fick uppleva ett mycket bra torrflugefiske med nattsländeimitationer.

När vi fiskat klart för natten kändes det skönt att krypa in i tältet för att sova. Ganska snart snarkade alla fyra, man sover gott i ett tält ute i det fria.

På morgonsidan vaknade jag av att tyckte mig höra något rumstrera om bland våra odiskade ätkåsor och pannor utanför tältet. Kvällen innan hade vi lättjefullt struntat i disken och koncentrerat oss på att fiska och njuta. Nu kändes det helt plötsligt som ett dåligt val  när man befinner sig i så björnrika trakter som vi faktiskt gjorde.

I mitt yrvakna tillstånd hörde jag något frusta till och några sekunder efteråt var jag klarvaken. Det måste vara en björn, tänker jag. Va fan ska jag göra nu….

Jag ligger blickstilla och lyssnar så hårt jag kan på alla ljud utanför. Försöker urskilja något genom mattan av ljud. Vinden som får löven att prassla gör det svårt. Min puls är skyhög och jag är säker på att det är en björn utanför tältet. Jag försöker värdera situationen. Vad ska jag göra? Ska jag väcka de andra? Jag bestämmer mig för att inte göra det. Jag vill inte riskera panik. Det känns som om hjärtat försöker stånga sig ut ur min bröstkorg och när jag nu försöker höra vad som befinner sig utanför tältet hör jag bara mina egna hjärtslag. Jag beslutar mig för att försöka glänta på tältkåtans duk för att se om mina farhågor är sanna. I samma stund jag lyckas glänta på duken så pass att jag kan se något annat än marken hör jag frustningen igen. Nu alldeles bredvid mig. Alla spänningar släpper när jag inser att det är min svärfars snarkningar som skrämt vettet ur mig. Indirekt hade han lyckats hämnas för alla mindre trevliga upplevelser jag hade bjudit honom på under vandringen upp. Trots mitt inre drama lyckades jag somna om och morgonen efter blev mitt “björnmöte” i den arla morgonstund en mycket uppskattad historia till morgonkaffet.

De traumatiska upplevelserna till trots har min svärfar följt med mig flera gånger till efter detta. Han, min far och jag har blivit en självklar trupp som gör åtminstone en riktig fjällresa per år. Det händer alltid något intressant varje gång vi ger oss iväg så jag hoppas på många äventyr även i framtiden.

Sommarens resa har redan börjat planeras och som det ser ut nu följer även min bror med denna gång. Min svåger har inte följt med mer efter vår första resa men jag hoppas att han inte blivit avskräckt för livet. Kanske kan jag lura med honom på en sväng redan denna sommar. Det är klart, alla trivs ju inte med fjälllivet. Man måste nog vara lite sådär lagom galen för att riktigt kunna njuta av det.

Le batteur du boléro

Som musiker i allmänhet och som basist i synnerhet vet jag att något av den största utmaningen kan vara att spela det enkla. Att vara fullständigt fokuserad och ge allt i varje ton även om det handlar om något rytmiskt eller harmoniskt banalt. Handlar det dessutom om en enkel tonserie eller rytm som upprepar sig i vad som kan tyckas ett oändligt ostinato blir det ännu svårare. Det är lätt att tankarna flyger iväg och rätt vad det är så befinner man sig någon helt annanstans. Detta i sin tur leder ofta till att man tappar bort sig eller spelar fel.

Detta är en fransk kortfilm om en klassisk slagverkare som har fått det otacksamma uppdraget att spela virveltrumma i Ravels Bolero. Han gör förvisso ett fantastiskt bra jobb men det är uppenbart att han kämpar för att behålla fokus och följa med i detta långdragna crescendo.

Litteratur i juletid

Så var alla julklappar inhandlade och imorgon bär det av åt sydväst mot Jämtland. Som vanligt så ska jag fira jul hemma hos mor och far i Brattbäcken.

Jag tillhör den skara som anser att julledigheten ska användas till att läsa de där böckerna man inte hunnit med än. Därför har jag idag med stor omsorg valt ut tre böcker som kommer att följa med i resväskan imorgon. De kommer att få trängas med väl utvalda plagg så som morgonrocken och norra norrlands noppigaste mjukisbyxor.

Stieg Larssons bästsäljare män som hatar kvinnor är den första av de tre. Jag har stått emot länge nu ger vika för grupptrycket för att ta reda på vad uppståndelsen handlar om.

Jonas Hassen Khemiri’s bok Montecore, en unik tiger får bli den andra. Jag gillade ett öga rött och är nu sugen på att läsa mer av Khemiri.

Vid flodens krök av V.S. Naipaul blir den tredje och sista. Jag försöker läsa så många nobelpristagare som möjligt men då och då råkar jag hoppa över någon. Bättre sent än aldrig heter det och nu är det Naipaul’s tur.

Med detta tillönskar jag alla en riktigt god jul och hoppas att alla tar sig tid att njuta av n bra bok.

Hej, hej Horace!

Mycket oväntat väljer Svenska akademien ständige sekreterare Horace Engdahl att avgå från sin post. Tråkigt måste jag nog säga men en värdig ersättare väntar i kulissen. Peter Englund, framgångsrik historiker och författare tar över sekreterarrollen. Englund är också flitig bloggare och hans blogg finner du här.