Daimanjaure – sommarens första riktiga öringhugg

De som känner mig vet att jag är och alltid har varit mycket fiskeintresserad. Under de senaste åren har jag lagt ner långt mycket mer pengar på fiskeutrustning än vad jag gjort på instrument eller saker som har med musik att göra. Fisket är helt enkelt min stora passion. Det är framförallt flugfisket som lockar mig.

Årets fiskesäsong började väldigt trögt. Jag vet inte hur många fisketimmar jag fick vänta innan det första hugget äntligen kom. Dessutom blev årets första fisk, som så ofta annars, en gädda fångad på en hemmagjord fluga som i enlighet med gäddfiskepraxis var gigantisk och såg ut som något som blivit kvar i julgranen när man kastade ut den förra julen. Det går dock inte att förringa den glädje jag kände efter att jag släppt tillbaka den taniga gäddstackaren som vägde in på strax under 4kg.

Efter en i mitt tycke ganska eländig säsong är det egentligen bara en fisk jag kommer ihåg. I början av juli satte jag mig i bilen och körde söderut mot mina hemtrakter i Jämtland. Det skulle bli årets första fjälltur, alltid lika emotsedd och efterlängtad. Min far som jag oftast vandrar med hade redan varit uppe och rekogniserat efter stekkenjokkvägen och han kunde rapportera en hel del snö. De som är erfarna fjällfiskare vet att man kan räkna med snö till slutet av juli. På högfjället kan man egentligen aldrig vara säker på att komma undan snön.

Efter det vanliga stöket med utrustning, mängder med kaffe och slutligen en god natts sömn bar det iväg upp mot Gäddede, den lilla byn på gränsen till norge där det tidigare fanns en tullstation, och sedan vidare upp mot kalfjället. Väl framme syns en hel del snö kvar på fjället, precis som vi trott. Snön höjer känslan av äventyr något och är i sig inget direkt hinder, snösmältning och höga flöden i de många jokkar man ska över kan däremot vara minst sagt frustrerande.

Regnet hängde i luften när vi startade vår vandring mot Daimanjaure. Molnen gick lågt och de omkringliggande fjälltopparna var helt dolda bakom molnmassorna. Det är knivigare att orientera sig i fjällen när det är ”lågt i tak”. Molnen döljer toppar som annars är viktiga riktmärken. Har man tillgång till GPS är det dock inga större problem.

Efter att vi kämpat oss uppför åtskilliga höjdmetrar blev det dags för en kort vila i en fjällsluttning. Det hade börjat blåsa ganska friskt vilket gjorde att en längre paus skulle kyla ner varma och svettiga kroppar. Som tur var bestämde sig solen för att titta fram som hastigast och göra vår lilla vilostund lite angenämare.

Då vi hämtat andan en stund och dessutom fått i oss lite energidryck tog vi återigen på oss ryggsäckarna och fortsatte vår vandring mot Daimanjaure. Nu hade vi redan klarat av den första etappen som också är den mest ansträngande då den innebär en ganska ordentlig stigning. När själva stigningen är avklarad befinner man sig uppe på en vindpinad platå utan så mycket som ett fjällvide i sikte. Det är verkligen kalfjäll och marken är hård och jämn som ett golv. Detta bjuder på en mycket trevlig och lättsam vandring med storslagen utsikt.

Efter att vi strävat över platån med partier där vi lika gärna kunnat åka skidor, vadat över åtskilliga jokkar vilket tar sin goda tid då det är högt flöde och branta stränder, var vi slutligen framme vid vårt mål. Daimanjaure är ett område som nästan skulle kunna liknas vid ett delta med djupa klara tjärnar i olika storlekar mellan vilka små jokkar rinner. Vi bestämde oss för att slå läger vid den största tjärnen inte långt ifrån den plats vi tältat på lite drygt 10 år tidigare.

 

Väl framme upptäcker vi att vi inte är ensamma vid tjärnen. Ett gäng på 3-4 fiskare har slagit läger på andra sidan vattnet. Det förbryllar oss något att de verkar få fasligt brått att riva sitt läger när vi närmar oss. Vi sätter oss ned en stund där vi tänkt slå upp vårt tält och iakttager den febrila verksamhet som råder i de andras läger.

-Vad tror du? Tjuvfiskare? säger jag åt farsgubben.

-Kanske, de verkar ha väldigt bråttom i all fall. Svarar han.

Efter drygt 20 minuter får vi svaret. I fjärran hör vi det avlägsna ljudet av en helikopter. Ljudet växer sig starkare och snart dånar farkosten genom molnmassorna och landar ett tjugotal meter från de väntande fiskarnas läger. Det är idag ganska vanligt att man tar fjällflyget istället för att gå. För min del så är själva vandringen en väldigt stor del av upplevelsen när det gäller fjällfisket, för den delen är jag inte på något sätt en motståndare av att flyga ut till fiskeplatserna. Det roliga i det hela är att jag förra gången jag besökte Daimanjaure för drygt 10 år sedan, då som fjortonåring, upplevde en liknande grej. Då hade vi precis kommit fram och jag var kanske lite chockad över det faktum att det inte fanns en pinne att elda, helt säkert var att jag var totalt utpumpad. Just då landar ett flygplan på tjärnen, ett sällskap kliver ur och börjar lasta ur säckar med ved, backar med mat och andra bekvämligheter. Det knäckte mig totalt den gången. När helikoptern åter lyft och vi inte längre hör den börjar vi resa tältet och ställa för en välbehövlig middag på stekt fläsk och potatismos. Tjärnen ligger för tillfället stilla och det syns inte ett vak.

 

 

Innan vi hann avsluta vår måltid kom regnet över oss. Trötta och dåsiga som vi var sökte vi skydd i tältet för en stunds välbehövlig vila. En liten lur efter maten är aldrig så skön som i ett tält efter en krävande vandring med ett blygsamt duggregn mot tältduken. Det brukar inte dröja många sekunder innan man hör nöjda snarkningar från tältet.

När vi både avnjutit mat och en skön lur kokade vi en panna starkt kaffe inne i tältet. Komforten i en tältkåta är oslagbar, takhöjden gör att man inte känner samma instängda känsla. Det är också skönt att kunna laga mat och koka kaffe inne i tältet, att kunna klä sig stående är också ren lyx.

Efter ett par kåsor kaffe, några djupa klunkar ur den medhavda whiskeyflaskan samt ett oändligt antal optimistiska; ”Visst håller det på att avta?” bestämde vi oss för att det fått vara nog av tryckande i tältet. Vadarna åkte på, nya tafsar knöts och flugaskarna åkte fram för granskning. Det är alltid lite av en chansning när det inte finns några insekter i luften eller på vattenytan men valet föll slutligen på ett guldribbat haröra med guldskalle.

Efter åtskilliga timmars fiske i snålblåst och duggregn i ginklara tjärnar som desvärre verkade vara stendöda kan man lugnt säga att humöret sjunkit något. Jag har tydligen tillräckligt mycket barnslig brist på tålamod kvar för att bli negativt påverkad av händelselösa fisketimmar eller också är det bara att konstatera att man aldrig kommer att lära sig. En annan egenhet jag har är att alltid lyckas sova bort de bästa fisketimmarna. Med huvudet lite uppgivet hängande gick jag tillbaka till tältet för att stärka mig med en kaffetår och kanske lite ”starkt”. På vägen till tältet mötte jag upp med min far som inte heller han känt något hugg. Det var uppenbart att ingen riktig kläckning kommit igång ännu, allt vi kunde göra var att bida vår tid och tålmodigt invänta något livstecken från den tysta och kalla tjärnen. Återigen tog vi vår tillflykt till tältet och varma sköna sovsäckar.

 

Mer kaffedrickande och whiskey. Prat om allt och inget med ett öra uppmärksamt lyssnande på vad som händer utanför tältet. Håller inte vinden på att avta något? Visst regnar det mindre nu? Det klarnar nog upp framåt kvällen. Det är konstigt hur det kan kännas som om allt stannar av när regnets trummande mot tältduken helt plötsligt slutar. Vinden hade också helt plötsligt dött ut och nu blev det fart på oss. Snabbt på med kalla blöta vadare. Tjärnen syntes fortfarande livlös men vi hade repat nytt mod i tältet och whiskeyn hade satt fart på optimismen igen. Vi skildes åt och satte var för sig fart mot fiskeplatser som syntes oss lovande.

Jag hade fiskat någon timme sedan vi skildes åt utanför tältet utan att vare sig sett eller känt något när små, små försiktiga vak började bryta vattenytan. Finns det röding i sjön? Var min första tanke. Jag knöt raskt på en superpuppa på tafsen och vadade försiktigt ut några meter. Första kastet placerade jag ett antal meter utanför vakområdet. Väntade, och väntade men inget hände. Ytterligare kast lite närmare för varje gång. Fiskarna som vakade skyggade och fortsatte vaka längre ut utan att bry sig om min fluga. Frustrerande, minst sagt frustrerande. Rådvill vadade jag mycket försiktigt ut till en liten ö och satte mig där för att gå igenom flugasken. Utan någon direkt logisk tanke valde jag ut en brun westrinslända i storlek 12 och knöt på tafsen. Mycket försiktigt vadade jag ut till midjan och väntade tills fiskarna började vaka närmare mig. Nervöst och med total brist på självförtroende lade jag ut ett otroligt klumpigt kast som verkligen piskade vatten ytan. Jag hann knappt börja förbanna min egen klumpighet med en högljudd ramsa svordomar innan ett aggresivt vak bröt vattenytan och min fluga försvann. Häpen lyfte jag spötoppen i ett mycket tafatt mothugg och jag kände ett tungt motstånd. Nu började tankarna virvla i skallen på mig. Sitter den? vad är det för fisk? Den känns tung kommer tafsen att hålla? Det är svårt att med ord beskriva den upprymdhet och nervositet som infinner sig när det efterlängtade hugget kommer. Adrenalinet flödar och händerna blir en aning skakiga. Omvärlden suddas ut samtidigt som känslan av total närvaro blir påfallande. Efter någon halvminut börjar självförtroendet återkomma, fisken verkar ordentligt krokad, samtidigt finns osäkerheten där. Jag måste landa den här fisken, jag har väntat hela långa vinter på detta ögonblick och hela min heder står på spel. Åtminstone känns det så.

Drillingen kändes som en evighet där jag slets mellan hopp och förtvivlan. Jag vågade inte sätta så stor press på fisken och den gjorde ett flertal utras innan den slutligen kom upp och lade sig på sidan i ytan. Försiktigt vadade jag tillbaka till stranden och landade fisken. En vacker öring som inte var så stor som jag trott, det är ju ofta så, låg för mina fötter i vattenbrynet. Jag bestämde mig för att behålla fisken och avlivade den snabbt innan jag satte mig på knä och beundrade den vackra skapelsen. Detta var verkligen min fisk och även om den inte vägde in på mer en kilot så är det den fisk som jag kommer ihåg av sommarens fångade fiskar. Ibland blir det så att det inte är den största fisken man kommer ihåg. Det är många faktorer som spelar in när det gäller stora fiskeupplevelser. Sällskap, miljö och väder är några av många parametrar som spelar in.

När jag suttit och beundrat min öring en stund gick jag tillbaka till tältet och mötte upp med min far. Han fick ställa upp och föreviga mig och min öring på bild. Det blev inga fler fiskar denna gång och kanske är det därför just denna öring blev speciell, eller också var det för att det var sommarens första öring. Efter en regnig natt i tältet bestämde vi oss för att vi fått nog för denna gång. Genomblöta grejer och dåligt väder kan ha den effekten ibland. Vi rev lägret och begav oss hemåt.

Av någon anledning bestämde vi oss för att prova en annan väg hem, detta kom vi att ångra senare. Jag kan nämna total utmattning, miljoner mygg och besvärlig terräng som anledningar till att vi inte kommer att ta den vägen igen. Det slutade med att jag när vi slutligen kom hem fick hög feber som resultat. Under några oroliga dygn misstänkte jag dessutom att jag fått hjärtmuskelinflammation eftersom jag hade smärtor i bröstet. Efter ett läkerbesök med EKG och andra prover fick jag dock diagnosen bröstkorgskompression på grund av tung packning och jag kunde andas ut, med ordentliga smärtor bör tilläggas.