Gransjöån – en skitfiske historia

I början på augusti 2007 begav min far, lillebror och jag oss “nästgårds” till den mikroskopiska fjällbyn Blomhöjda, Jämtland för att fiska i Gransjöån. Vi hade haft tur och blivit tilldelade några fiskedygn var i ån som är kvoterad. Vi hade under våren, mest på skoj, skickat in vår ansökan utan någon som helst förhoppning om att det skulle lyckas. Fiskedygnen lottas ut och man söker som grupp, taket är nio fiskedygn per vecka. Vi hade hört ryktesvägen att många hade sökt i flera år utan någon som helst framgång och vi blev därför inte bara lyckliga över att vi fått tilldelningen utan skadeglädjen var ju givetvis också enorm.

Denna resa var speciell inte bara för att vi skulle få prova Gransjöån, utan också därför att det skulle bli den första tripp som vi tre gjorde gemensamt. Jag och min bror har under vårt vuxna liv varit spridda över landet och inte haft så många chanser att träffa varandra under de senaste åren. Jag flyttade hemifrån när jag var sexton för att inleda min nyligt avslutade akademiska karriär medan han under några år bott i Göteborg innan han för tre år sedan flyttade hem till Jämtland. Under den tiden hade jag hunnit söka mig upp till norrbotten för studier vid musikhögskolan i Piteå.

Uppladdningen inför resan blev i vanlig ordning rigorös med timslånga telefonsamtal, studier av kartor samt en och annan treparts chat över MSN. För min del innebar det givetvis många timmar vid flugbindningsstädet, i tredubbel bemärkelse denna gång eftersom både min far och bror gjort beställningar. Som alla vet så kan flugbindning ta udden av den värsta fiskeabstinensen, varför mitt arbete vid städet bara kändes som en lättnad.

Efter en natt i föräldrahemmet med kontroll av utrustning, en och annan pilsner och förväntansfull halvsömn kom dagen då det var dags. Vi hade beslutat att vandra upp på eftermiddagen dagen innan våra fiskekort började gälla för att vara på plats och kunna börja fiska tidigt om morgonen.

Vandringen upp började med en mördande stigning upp till toppen av ett mindre fjäll. Därefter följer en behaglig vandring med fantastisk utsikt och ögonkontakt med vattnet som ger kraft till trötta ben och ryggar. Själva vandringen är inte särskilt lång, bara runt sex kilometer gissningsvis, men av någon anledning så är det ofta de kortare vandringarna man sliter hårdast på. Troligtvis beror detta på den optimistiskt tilltagna packningen som man gärna tar med sig då man inte tycker det är så långt.

Framme vid vattnet reses tältet medan mer än ett girigt ögonkast sveper över de löftesfyllda strömmarna. När tältet väl är rest och kaffeelden sprakar börjar en otålig väntan på nästa dygn. Som så ofta annars som fiskare så finns det intet annat att göra än att bida sin tid. I gott sällskap, med mängder av kaffe, god whiskey och värmen av en brasa kan väntan vara mycket angenäm och vilket sällskap kan vara bättre än det ur den egna blodslinjen?

Vid midnatt, åtskilliga kaffekoppar senare, kunde jag inte låta bli att göra ett fåfängt försök med ett guldribbat haröra med guldskalle. Lömska och regntunga moln hade under den sena kvällen börjat segla över himlen men då och då tittade en full och trind måne fram vars sken jag försökte utnyttja för att ta mig fram till vattnet utan skador. Med lite tur lyckades jag faktiskt få ut flugan i vattnet några gånger men efter att ha gett mig själv en rejäl smäll i bakhuvudet med guldskallen inåg jag det hopplösa i aktiviteten och återvände till brasan och mer kaffe.

Efter några timmars sömn vaknade vi till en länge efterlängtad fiskedag. Vädret var inte alls så tokigt och efter en stärkande frukost började vi utforska ån. Gransjöån är en mycket vacker å som bjuder på många fina ståndplatser med såväl kraftiga strömmar som lugna flyar. Ån är också relativt djup med kristallklart välsmakande vatten. Som gjord för flugfiske med löfte om vackra och stridbara öringar.

Efter några timmars fiske kunde vi konstatera att de flesta öringar som lockats till hugg på våra flugor låg under minimimåttet. Även om dessa fiskar i de flesta fall, sin storlek till trots, bjöd på trevliga små fajter så var det inte utan att en viss besvikelse började sprida sig. Det är ju trots allt så att ett vatten blir kvoterat av en anledning. I de flesta fall så handlar det om att minska fisketrycket på ett vatten till förmån för öringens tillväxt. I detta fall kan man nog lugnt konstatera att kvoteringen är synnerligen välbehövlig.

Under hela denna första fiskedag såg vi inte ett enda vak. Även om vi lyckats lura några mindre öringar att ta torrt så var det uppenbart att de störrre firrarna endast lurades av djupt fiskade nymfer av olika slag. Särskilt framgångsrikt fiskades det gulribbade harörat i olika varianter, som så ofta annars när det gäller jämtländska fjällskogsåar bör tilläggas. Det är inte svårt att gissa att nattsländor i olika valörer är de vanligast förekommande sländorna och att öringen låter sig väl smaka av dessa. Det är bara att foga sig till dessa fakta hur gärna man som flugfiskare än vill fiska med skira dagsländeimitationer.

När kvällen kom samlades vi åter vid lägret för att hämta nya krafter och avnjuta ett par av åns större öringar i rökt upplaga. Denna anrättning serverades tillsammans med inte lika glamoröst pulvermos. Det går inte nog understryka hur fantastiskt gott det smakar med nyfångad och rökt öring efter en lång fiskedag. Det är också svårt att finna en bättre plats att dinera på med åns stilla brus och de mjukt rundade jämtländska skogsfjällen utgörande en vacker och meditativ fond. Efter måltiden hann vi med några timmars fiske till innan det åter blev för mörkt för att fisket skulle kännas gynnsamt. Vi var både nöjda och trötta när vi somnade in i tältkåtan den kvällen.

Dag två vaknade vi till en vacker och solig morgon. Hopp om kläckningar och retande vakringar började växa medan vi intog en bastant frukost. Jag och min bror bestämde oss för att prova längre nerströms än vad vi under föregående dag hade hunnit med. Det är alltid lika spännande att utforska nya vatten vilket gör att man ibland går mer än man fiskar. Vetgirigt söker man sig allt längre efter vattnet för att se vad som finns bakom nästa krök. Jag tror att det finns inneboende i oss, driften att utforska nya platser. Kanske ett arv från förhistoriska förfäder som fortfarande ekar inom oss.

När vi ömsom gått och fiskat oss en försvarlig bit nerströms börjar det plötsligt röra sig oroväckande i min mage. Ett par dygns mat däribland bastanta frystorkade norska turmatsmåltider samt den rökta fisken med tillhörande pulvermos började ge sig tillkänna. Jag har alltid mer eller mindre omedvetet stängt av systemet vid sådana här resor. Det brukar dock straffa sig efter ett tag, matsmältningen är ju inget man direkt kan styra som man vill. Med toalettpapperet kvar i tälten fann jag ingen annan råd än att helt enkelt påbörja vandringen tillbaka till lägret. Efter ett femtiotal meter stod det dock klart att det inte skulle räcka med vanligt promenadtempo om jag skulle hinna tillbaka i tid. På såphala filtsulor och med flugspöt i den ena handen började jag under tilltagande smärtor från magtrakten att småspringa tillbaka till tältet. De sista hundra metrarna sprang jag lätt hukad under smärtorna med en växande panik. Nu var goda råd dyrare än en takvåning i centrala huvudstaden.

Med en viss lättnad kom jag fram till tältet och började genomsöka det i jakt på toalettpapperet. Nu sköljde paniken över mig som en hagelskur kring midsommar. Toalettpapperet var borta!!! Jag sökte frenetiskt igenom tältet medan magsmärtorna tilltog snabbt. Det kändes som om jag åkte expresshiss genom Dantes alla helveteskretsar och kallsvetten pärlades i pannan. Jag gav upp mitt sökande och kastad mig ut ur tältet, själva rengöringsförfarandet fick bli ett senare problem.

Ett tjugotal meter bakom tältet, jag hann helt enkelt inte längre, fann jag en stor sten mot vilken jag ämnade sätta mig i stolställningen, ni kanske kommer ihåg den där uthållighetsövningen man fick göra på gymnastiken. Nu fanns det bara ett hinder kvar mellan mig och friheten. Andasvadare med bälte och hängslen samt därunder byxor även de med bälte, ingen ska anklaga mig för att vara dåligt klädd.

Av med bältet, sedan hängslena som jag direkt insåg skulle kunna hänga i farozonen. Detta löste jag genom att trä dem bakvägen runt grenen för att sedan bita fast dem och helt enkelt hålla dem i munnen under hela cermonin. Så återstod bara kalsongerna vilka jag helt enkelt slet sönder. Nöden har ingen lag och min ambition var att använda dem att torka mig med när allt var klart.

Nu sitter jag alltså i stolställning med vadarhängslena i munnen och mina sönderrivna kalsonger i händerna och då inser jag att paniken till trots så tänker min kropp ta god tid på sig att göra sig av med allt. Jag tar i så jag blir blå medan benen sakta men säkert börjar ge upp. Med en sista kraftansträngning lyckas jag få ur mig det sista av vad som finns kvar av den bastanta norska turmaten, fisken och pulvermoset. Vid det här laget hoppar hela jag då mina benmuskler skriker att de fått nog. Jag koncentrerar mina absolut sista krafter till benen för att hinna torka mig med mina sönderrivna kalsonger utan att rasa ihop.

Med darr i benen svetten rinnande efter ryggen och med en känsla som jag tror snuddar vid den som infinner sig hos de som precis tagit sig till toppen av Mount Everest tar jag mig tillbaka till tältet för en stunds vila. Efter en stund dyker min far och senare min bror upp. Den senare undrade varför jag fått så bråttom tillbaka till tältet. Jag behöver väl knappast berätta att jag fick många hjärtliga men råa skratt när jag berättade om min terrorupplevelse. Min far var även vänlig nog att visa mig var han gömt toalettpappersrullen utifall nöden skulle komma över mig igen.

Resten av vår fiskeresa blev en riktigt behaglig upplevelse som så ofta annars. Vädret växlade en del, de stora öringarna lyste med sin frånvaro men de mindre var dock angenämt lättlurade. Vandringen hem blev mycket behaglig med vackert väder och och undersköna vyer.

Det är inte alltid fisket man kommer ihåg från sina fiskeresor. I bland drabbar verkligheten en och de enklaste toalettbestyr kan bli till äventyr av bibliska mått.