I går onsdag hade jag min första sovmorgon på mycket länge. jag hade ställt väckaren på 10.00 och tänkte verkligen njuta av den efterlängade sovmorgonen. Det har varit förskräckligt mycket på sistone både i mitt jobb som lärare men också som musiker. Under förra veckan hade vi besök av våra sydafrikanska gäster från vår vänskola Joe Slovo secondary school Kayelitsha, Kapstaden.
Klockan 9.00 ringde telefonen.
-HEEEEEEJ! Vi från Provoice har försökt nå dig, tyvärr är ingen säljare ledig just nu……… klick, prassel….
-Tjena! [ohörbart] från Porvoice här. jag skulle vilja berätta lite om de erbjudande som just du som speciellt utvald kund hos bredbandsbolaget kan ta del av.
Som ni säkert förstår var jag nu vaken stående mitt i lägenheten i bara kalsongera efter att jag yrvaket snubblat omkring för att hitta den trådlösa telefonen.
Säljaren i andra änden av telefonlinjen gick an som om det gällde livet och pauserade knappt för att dra åt sig andan.
I vanliga fall brukar jag omedelbart avbryta dessa säljare innan de ens hunnit komma igång och vänligt men bestämt upplysa dem om att vad de än kunde erbjuda mig, om det så skulle vara fred på jorden och 70 jungfrur i ett privat harem, så är jag inte intresserad.
Just denna säljare hade dock på några sekunder lyckats irritera mig utöver det vanliga och en önskan om att göra livet riktigt surt för honom hade börjat växa inom mig. Min plan var enkel, att helt enkelt låta honom prata på så länge han ville för att sedan tala om för honom hur fruktansvärt ogärna jag ville ta del av vad han kunde erbjuda. Detta i syfte att helt enkelt stjäla så mycket tid jag bara kunde från honom.
Som han pratade…..
Detta var en kille som verkligen älskade ljudet av sin egen röst. Jag måste faktiskt erkänna att han var skicklig och att han nästan lyckades vinna över mig på sin sida. Efter halva sessionen ungefär gjorde han dock det fruktansvärda misstaget att börja kalla mig Perra.
Jag heter fan inte Perra!
Om någon vill kalla mig vid smeknamn så bör de åtminstone ha gjort sig besväret att träffa mig personligen och sedan fått min tillåtelse. Visst, alla kallar mig P-A men i så fall har jag presenterat mig så eller gett dem tillåtelse.
Saken var därmed biff. Killen skulle hållas på halster in i det sista.
När han slutligen talat sig hes och man kunde höra på honom att han trodde att affären var i hamn så avbröt jag med:
-Men du, jag är så fruktansvärt osugen på det du vill kränga på mig. Var vänlig ring inte igen. Tack!
Jag kände mig nöjd, lite diabolisk och allmänt små elak. Sedan klädde jag på mig gick till jobbet och roade mig resten av dagen med att jävlas med mina elever istället.
Hahahaha!! Förjävla bra gjort PA!