Kanske är ni flera med mig som upptäckt att man kan dela in människor i två läger. De som lyssnar på texterna i låtar och de som inte gör det. Jag tillhör den senare skaran även om jag i många fall gärna skulle vilja tillhöra den första. Det händer ofta att jag försöker, och tro mig jag försöker hårt, att lyssna på en låt och koncentrera mig på texten. Trots mina tappra försök så håller koncentrationen sällan mer än en halvminut.
Det är inte det att texten är ointressant på något sätt, tvärtom, det är bara det att den musikaliska informationen är så mycket mer intressant. Själva musiken är så begärlig att jag inte kan fokusera på annat. Detta gäller till och med hip-hop och rap. Min perceptionsförmåga räcker inte till texten helt enkelt. I led med detta har jag fruktansvärt svårt för att lära mig låttexter utantill. Däremot kan jag oftast spela en låt efter att ha hört den en gång.
Hursomhelst, min oförmåga att memorera eller ens lyssna till låttexter visade sig idag vara ett handikapp när jag läste en bok där författaren refererar till låttexter som man borde kunna eftersom man hört låtarna tusen gånger. Ett helt kapitel blev därmed i det närmaste obegripligt.
Sedan fortsatte nämnde författare med att kåsera över vilken låt han skulle vilja dö till eller rättare sagt ta sitt liv till. Osökt kom jag då att tänka på låten Die Young av Black Sabbath från Heaven and Hell albumet där Ronnie James Dio axlat rollen som lead sångare.
Jag köpte skivan i Salzburg 1996 då jag var på skolresa. Senare samma vecka på väg till Venedig med buss över alperna bad jag vår lärarinna och tillika min klassföreståndare Anneli att be busschauffören spela skivan. Hon uppfyllde min önskan och till vår stora förtjusning gjorde hon en dedikation över bussens ljudsystem där hon tillägnade sina underbara elever nästa låt. Busschauffören var inte blyg när det gällde musikvolymen och kranade på ordentligt. Ut ur högtalarna skrålade just Die Young med Black Sabbath.
Min gamla klassföreståndare tillhör mest troligt den skaran människor som inte lyssnar på låttexter eftersom hon aldrig kommenterade att hon tillägnat oss elever en låt som handlar om att dö ung under en bussresa på slingriga alpvägar. eller också hade hon en fantastisk humor.
Som varande en annan gammal klassföreståndare (nästan) till dig kan jag absolut bekräfta din teori om världen uppdelad i två. Jag ingår också i den textdyslektiska gruppen – vilket leder mig att misstänka att de personer (som du själv) som dras till läraryrket egentligen är skadeskjutna själar på något sätt.
Vi kan inte memorera text, alltså låter vi eleverna göra det istället.
Egentligen vill vi inget annat än att sjunga med i ”Den blomstertid nu hmmm, med lust och hmm, hmm, hmmmmm”
Hmmm något i stil med ‘those who can’t do, teach’ eller? Kanske ligger det något i det.
Jag väljer dock att tro att vi som fokuserar på musiken instinktivt gör detta eftersom den är ett universellt språk och därav finner orden överflödiga.
Detta utesluter ju inte din teori om att de som söker läraryrket är skadeskjutna själar.